Skäckerfjällen

Så var ännu en otillgänglig fjällcache loggad. Sockerkornet. Detta är nog den mest otillgängliga cache jag loggat. Först 3 timmar i bil sedan 1 dags vandring för att komma fram till cachen sedan ska man ju tillbaka oxå. Det är inte så mycket folk som vandrar i dessa fjäll. Dels för att det är långt bort, går inte att ta sig dit med kollektivtrafik  men sedan är det också väldigt blött. Många och stora myrar att gå över. Men det finns allafall två leder på kartan. En vinterled som går från Anjan till Mansjön och slutar där. Sedan en kombinerad vinter och sommarled som går runt sockertoppen mellan Anjan och Kolåsen. Men på väldigt många ställen går den leden rakt över små pölar och tjärnar vilket betyder att man sommartid måste gå runt.

På torsdagsmorgon kl 8.30 hämtade jag bozomz och mugglar Tomas. Vi loggade oss sedan upp mot vildmarken. Bland annat stannade vi i Kall och loggade Hammern. Efter 3 timmars bilåkning var vi framme i Anjan, vi gjorde först ett kort besök på Anjans fjällstation och frågade bla om färdväg mot Sockertoppen. Kocken blev lite skeptisk och undrade om vi skulle gå det idag? Men efter att vi förklarat att vi tänkte tälta så fick vi allafall några tips. Främst om färdvägen tillbaka, där vinterleden vi tänkte ta tillbaka är felritad på kartan.

Efter en salladslunch så var det bara att snöra på kängorna och börja gå. Och det märktes att det har regnat ordentligt senaste dagarna. Det var väldigt blött. Och första biten på leden var det ett väldigt klafsande på myrarna. Det blev lite bättre då vi kom lite högre upp. Trots att YR hade lovat 0 mm regn började det regna när vi gått nån timme. Så vi passade på att ta en liten rast i Strydalens vindskydd

Strydalens vindskydd

Regnet upphörde dock inte så vi vandrade vidare genom Strydalen, här var det rätt många bäckar i varierande storlek att passera.  Och fortfarande en hel del myr.

Upp över passet i mitten skulle vi. Anjeskutan till vänster och Aahkantjahke till höger

Vattenfall i Strydalen

Lill Anjeskutan

Bitvis var det lite dimmigt

Tillslut upphörde allafall regnet och vi började närma oss stället där cachen skulle vara. Vi letade upp en tältplats ca 300 m ifrån och slog upp tälten och lagade lite mat

Den här utsikten över Mansjön hade vi från tältplatsen

Efter maten så gick vi då de 300 metrarna ner i dalen för att hitta cachen. Tänk om den skulle vara borta. Den har ju ändå bara loggats en gång på 4 år och den loggen är 3 år gammal. Det brukar dessutom vara väldigt mycket snö här. Så mycket snö att en bit hade dom tagit bort ledkryssen då de inte gjorde någon nytta, utan dom satt istället upp orangea plogpinnar som man kan följa i snön. Men vi hade inte gått hit i onödan, cachen låg såklart kvar bra skyddad och helt torr. Ca kl 20.30 kunde vi skriva våra namn i loggboken. Otroligt skönt, då var den loggad  :) Vi gick tillbaka till tältet och drack lite te innan det var dags att sova.

Solnedgång

Klockan sju landade väckarklockan utanför tältet och började sjunga/kraxa/låta så vi vaknade. Jag trodde jag skulle frysa på natten men det gjorde jag inte, jag sov väldigt bra i tältet. Efter att ha piggnat till blev det frukost ute i 6 graders värme. Vädret såg ut som det skulle kunna bli riktigt bra idag. Vilket skulle visa sig stämma. När solen steg upp över fjälltopparna var nästan alla moln borta. Och vi fick tom se Sockertoppen, som dagen innan var helt insvept i dimma.

Sockertoppen

För att slippa gå samma väg tillbaka idag så tänkte vi gå ned till Mansjön, i bortre änden av den går en vinterled som vi tänkte följa tillbaka till Anjan. Men det är denna led som är felritad på kartan. Då det är en vinterled går sista delen rakt över sjön, men på kartan går den längs med sjön tillbaka dit vi har parkerat bilen. Men i verklighet finns där ingen led utan bara granskog och det är inte så kul att gå i med en stor ryggsäck på ryggen. Istället gick vi lite högre upp på Anjeskutan för att inte tappa höjd och sedan gå på leden vi gick igår på slutet för att följa den den sista biten genom skogen.

Lill Anjeskutan

Fjällsjö 714

Renar, lämmlar och grodor såg vi massor av

Här käkade vi lunch

Vi kollade kartan och såg att det fanns 2 branter på våran tilltänkta väg, dessa skulle vi försöka undvika genom att gå imellan dom. Det gick så där, tillslut var enda chansen att slippa gå tillbaka att gå rakt ner i en brant slutning proppfull med fjällbjörkar som växer med sina krokiga stammar överallt. Varför inte växa lodrätt??

Inte den lättaste vägen att gå med 10+ kg på ryggen

Utsikt över en liten fjällsjö

Förutom den där dumma vägen genom fjällbjörkarna lyckades vi bra med våran färdväg och lyckades komma på leden alldeles där skogen började ganska precis 1 km från parkeringen.

Så gick våran färdväg

Efter att ha bytt kläder och skor så åkte vi tillbaka till Anjans fjällstation för att fira våran bedrift med en god våffla med grädde och hjortronsylt. På väg hem från fjällen så fick vi se en hel del djur på vägen. Både ren, älg, lämmlar, räv och en Kamikaze hare. Den lilla harungen sprang rakt emot bilen på en lång raksträcka, inte förän bilen nästan stog helt still och haren var 4-5 meter bort kom den på att den kanske skulle springa åt ett annat håll

Det här var en väldigt fin tur i dessa okända fjäll som inte vandras av speciellt många.

Sista semesterveckan nu och frågan är om jag ska Mealkantjakka innan det är för sent för i år